Imorgon fyller min älskade Adrian år. Tänk att man kan älska en människa så mycket. Ibland hör man en del säga "Inte visste jag vad kärlek var förrän jag fick barn" och precis så känner jag det också. Efter en tung dag på jobbet, så är det helt underbart att komma hem och sätta sig på golvet och bara kramas en stund med antingen Ayla eller Adrian. Ofta funderar jag på vad man gjorde innan vi fick barn. Svaret blir: -Jag har inte en aning. Jag vet ärligt talat inte. Hur fick man tiden att gå?

Åter till ämnet. Imorgon fyller Adrian hela tre år. Tänk vad tiden har gått fort (men ändå rätt långsamt). Idag har jag beställt en tårta från Eclair med marsipantryck i form av the one and only Blixten McQueen :-) Gissa vem som kommer blir väldigt glad.

Adrian är ingen bebis längre, det är ju bara att insen. Att tre av mina vänner ska få barn gör det hela bara ännu värre. Jag vill också ha ett barn till. Få vara gravid en gång till. Det vore en dröm. Dock blir det inte så. Fabriken har stängt. Jag tror att jag skulle knäckas av ett tredje barn. Jag skulle inte orka med det. Det är alldeles för jobbigt att bli av med nattsömnen igen, behöva amma varannan timme, vara fast vid en bebis och inte kunna gå på toaletten eller duscha i fred. Dessutom skulle det bli ännu mer gnäll. Det räcker gott och väl med två barn som gnäller. Mitt tålamod är inte tillräckligt ens för dem, när de väl sätter igång. Men jag vill ha ett barn till. Hur bestämmer man sig för att man inte ska ha fler?