Igelkottens elegans skriven av Muriel Barbery bjuder på både djupa tanka och lättsam humor. Vissa kapitel heter dessutom just ”djupa tankar”. Boken handlar om en tolvårig tjej, som har bestämt sig för att ta livet av sig när hon fyller tretton. Hon bor i ett flerfamiljshus där det finns en portvakt som är betydligt mer intelligent och litterär än vad folk tror om henne. Portvakten läser Tolstoj, Dostojevski och böcker av andra klassiska författare. I Igelkottens elegans är det flickan, Paloma Josse, och portvakten, Renée Michel, man får följa.

Varför heter boken Igelkottens elegans? Ja, det får man fundera på en stund, men på s.145 avslöjas det:

Madam Michel har igelkottens elegans: utåt är hon full av taggar, en riktig fästning, men min intuition säger mig att hon inombords är lika enkelt raffinerad som igelkotten, detta lilla djur som felaktigt uppfattas som slött och som är obevekligt enstörigt och otroligt elegant.

När jag började läsa boken trodde jag att boken ”tillägnades” Paloma, den lilla flickan som skulle ta livet av sig, men så var alltså inte fallet. Boken är Renée Michels. Det är hon som är igelkotten och det är hon som är huvudperson. Nu är det på det viset att boken berättas både utifrån Renées perspektiv samt Palomas…

Barbery skriver emellanåt helt underbara meningar så som; ”De som inte kan något för det, de som inte kan något undervisar, de som inte kan undervisa undervisar lärare och de som inte kan undervisa lärare sysslar med politik.” (s. 49) Kanske borde man ta illa upp av en sådan kommentar, men jag tycker att det är helt lysande. Jag säger inte att det är sant, jag säger bara att jag älskar innehållet i meningen.


Något som jag fastnat för i boken är även tankarna kring språket och grammatiken. Jag som svensklärare gillar följande citat:

Språket och syntaxen är människans adelsmärke och uttryck för social gemenskap och därför något okränkbart i sig. Visst förändras det med tiden, utvecklas, faller i glömska och återuppstår på nytt, liksom det berikas ibland genom att man bryter mor reglerna, men det hindrar inte att man i grund och botten måste underkasta sig de rådande normerna, innan man tar sig rätten att ägna sig år språkexperiment eller nybildningar. Samhällseliten, de som råkar ha förskonats från de fattigas slavtillvaro, har därför ett dubbelt ansvar att vårda sitt språk och uttrycka sig väl. […] Det är de rikas skyldighet att måna om det sköna. Annars förtjänar de att dö. (s.109)

Nu tycker jag i och för sig inte att om man är vårdslös i sitt språk, att man ska dö för det. Däremot anser jag att man ska vårda sitt språk så långt det går i officiella sammanhang, men då man är med släkt och nära vänner kan man vara lite mer vårdslös. Språket är så djupt förknippat med fördomar av olika slag. Har man en viss dialekt anses man vara på ett visst sätt, har man en sociolekt som man använder i fel sammanhang kan man bli mer eller mindre utfryst. Ens språk bör vårdas och man bör tänka på vad man säger och hur man uttrycker sig i närheten av människor man inte känner.

Att jag älskar grammatik är ingen hemlighet, det tror jag att de flesta i min närhet vet om. Att det finns ett avsnitt i boken som heter grammatik, gör inte boken sämre, snarare tvärtom. Barbery skriver utifrån Palomas perspektiv ”Grammatik ett medvetandeskikt en väg till skönheten” (s.157) och så är det kanske. Grammatiken är kanske en väg till att se språkets skönhet. När jag tänker på saken, håller jag med. Genom grammatiken får man en helt annan förståelse av språket och tar det inte lika lätt längre. Man kan jämföra grammatik och matematikens alla regler, inget är lätt vid första anblick. Man måste lära sig matematikens regler för att kunna räkna och man måste lära sig grammatik för att kunna använda ett språk. Jag säger inte att man måste veta vad alla grammatiska namn är och vad de står för eller lära sig satsdelarnas alla namn, men det kan vara bra att kunna då man lär sig ett nytt språk, eller för att öka förståelsen av sitt modersmål. Flickan i boken ger svar på tal när hennes lärare pratar om grammatik: Har man läst Jakobson inser man att grammatiken är ett ändamål i sig och inte enbart ett medel: den är en ingång till språkets struktur och skönhet, inte bara en grej som är till för att man ska klara sig i societetslivet. (s.161-162)

Igelkottens elegans är kanske inte en bok som jag rekommenderar till någon att läsa, men jag har hittat många härliga meningar, både poetiska, innehållsrika om livet och intressanta tankar kring grammatiken. Jag avslutar med ett av mina favoritcitat: ”De som inte kan något för det, de som inte kan något undervisar, de som inte kan undervisa undervisar lärare och de som inte kan undervisa lärare sysslar med politik.”