Nu är hösten här...
Publicerat: 2011-10-27 Kl: 08:33:22 | I kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Inspiration Tomas Tranströmers dikt "Ensamhet"
Publicerat: 2011-10-16 Kl: 12:57:45 | I kategori: Allmänt | 0 kommentarerÖgonblicket som förändrade allt
Mannen satt nedsjunken i sin gamla trogna öronlappsfåtölj som han ärvt efter sin farfar en gång i tiden. Han iakttog sina tonåringar som kom rusande in genom ytterdörren, sparkade av sig skorna och sprang rakt igenom vardagsrummet. De flög uppför trappan till sina rum och de smällde samtidigt igen sina dörrar. Jahapp, då var de hemma från skolan då. Han kom att tänka på när barnen var små, hur de brukade leka med bilbanor och tågrälser. Då hade han inte en aning om vad som skulle hända honom. Han visste inte att just den händelsen skulle spela en sådan stor roll i hans liv, att det skulle vara en vändpunkt, vara ögonblicket som förändrade allt. Ögonblicket som skulle göra det omöjligt för honom att sitta på golvet och leka med sina små barn.
Det finns en del mer vanliga milstolpar i en människas liv, när man tappar sin första tand, börjar skolan, tar studenten, träffar sin framtida fru, får sitt första barn. Det finns andra ögonblick som man inte tror ska inträffa, som man inte tror kommer att ta plats i ens eget liv. Det händer bara andra. Några sekunder innan det hände, hade han inte en aning om vad som skulle ske. Allt gick så fort. Han fascinerades i efterhand över att hela ens liv kunde förändras på en halv sekund.
För tio år sedan hade Adam Ekeberg suttit i sin gamla, risiga Audi 100. Han hade spelat hög musik och sjungit med, för att orka hålla sig vaken under bilfärden hem. Det var mitt under den bistra kalla vintern och vägarna var hala. Det gällde att hålla tungan rätt i mun så att däcken inte släppte från vägen. Han var trött efter kvällens extra timmar på jobbet. Ljuset, från de mötande bilarna, gjorde ont i hans trötta ögon. Hans tankar flög iväg, lämnade bilkörningen och ägnade sig åt att tänka på dagen som varit och på hur arg hans fru måste vara över ännu en sen kväll på jobbet. Han visste att det inte var populärt att jobba sent kväll efter kväll. Adams fru var en ängel många gånger och förstod honom när han jobbade över, men på sista tiden hade det blivit lite väl mycket. Hon måste vara rasande, tänkte han. Han hade dåligt samvete över att frun numera tog allt ansvar för både hemmet och de båda barnen.
Han vaknade bryskt upp från sin tankeverksamhet när han blev bländad av en mötande bils helljus. Han hade kommit över i fel körfält och svängde snabbt in på rätt sida igen. Adrenalinet flödade snabbt genom kroppen och han gnuggade ögonen med den ena handen. Om jag ändå vore hemma, tänkte han. Trafiken lättade när han närmade sig den avfart där han skulle svänga av.
Satan! Helvete, nu går det åt helvete! Bilen tappade fästet från vägen och han fick sladd åt höger. Shit, shit. Jag måste få stopp på bilen. Jag måste, jag måste. Han frikopplade automatiskt, men bilen fortsatte snurra runt. Han såg hur mötande bilar raskt svängde in mot vägkanten för att undvika hans skenande bil som fortfarande snurrade runt. Det kändes som en evighet innan bilen slutligen stannade upp, den kanade in i en gatlykta som vek sig dubbel.
Är jag död nu? Kan man tänka när man är död? Från ett par av de bilar som svängt in mot vägkanten hoppade fyra personer ut och sprang fram mot Adams kraschade bil. Man kan nog inte tänka om man är död, eller kan man det? Jag lever nog. Ja, jag lever! Jag sitter fast, jag sitter fast. Fan, JAG SITTER FAST. Jag kan inte röra mig. Jag måste ut ur bilen. Jag sitter fast. Plötsligt hördes sirener från räddningstjänsten. Adam hörde en kvinnoröst som sa:
- Ta det lugnt. Du blir snart hjälpt av brandmännen. De ska klippa upp bilen så du kan komma ur. Var inte rädd. Det ordnar sig.
Adams ögon fylldes av tårar och sakta började tårarna rinna nerför hans kinder. Han hade glas i ansikte, i håret, över hela kroppen. Hans ben satt fast på grund av att halva bilen var intryckt av gatlyktan.
- Hallå? Vet du vad du heter? Kan du säga ditt personnummer?
- Ehh, mmnnng.
- Ok, grabben. Vi fixar ut dig på en stund ska du se.
Trots att det hade gått tio år kom han fortfarande ihåg i detalj hur brandmännen kämpat med att klippa isär bilens chassi för att kunna ge väg åt ambulanspersonalen som sedan tog hand om honom och skjutsade iväg honom i ilfart till akuten.
Öronlappsfåtöljen omfamnade honom där han satt och tänkte för sig själv. Åldern på den gjorde sig påmind, då en fjäder utan förvarning gnekade till. Han kände sig lite kall och drog en filt över sig.
- Farsan, är det mat nu? ropade den förpubertala sonen.
- Jaa, jag kommer, ropade han tillbaka. Han masade sig från fåtöljen till rullstolen och rullade in i köket. Han såg inte rullstolen som en fiende längre utan som en vän. På ett sätt var han tacksam för ögonblicket som hade förändrat hans liv.
Fiktivt barndomsminne
Publicerat: 2011-10-09 Kl: 13:26:46 | I kategori: Allmänt | 0 kommentarerDet var en härlig höstmorgon i början av september, solen värmde mitt ansikte och dess strålar lekte över den daggvåta gräsmattan. Jag sprang över den fotbollsplansstora ängen till andra sidan där vedkapen stod i sin ensamhet. Pappa kom flåsandes bakom mig.
- Jag vann pappa. Jag vann!
- Jo, flåsade pappa. Du gjorde ju det. Pappa börjar bli gammal vet du. Jag orkar inte springa lika snabbt som du. Du är riktigt snabb för att vara tre år, skrattade han.
Dagen då ettårsveden skulle köras från torkningplatsen till huset var äntligen här. Jag längtade varje sommar efter att få kasta upp veden på traktorvagnen och sedan få åka den korta vägen från vedplatsen till huset. Jag, mamma, pappa och min bror började kasta upp veden på traktorvagnen. Efter en halvtimme var vi klara med första lasten. Pappa satte sig på traktorn och min bror hoppade vant upp i vagnen. Pappa startade motorn och körde sakta iväg. Jag blev ledsen och började gråta.
- Varför får inte jag åka?
- Du är för liten. Du kan trilla av nu när vi har så mycket ved i vagnen.
- Men du får ju åka.
- Jag är mycket äldre än du och kan hålla balansen när farsan kör.
- Orättvist, sa jag argt och blev knallröd i ansiktet.
Jag såg hur min bror stirrade hånande på mig när de åkte iväg. Kvar stod jag med min mamma som försökte trösta mig.
- Nästa år kanske du får åka. Du är ju så liten än.
- Jag är inte liten. Jag är stor!
- Håll mig i handen så går vi till huset och hjälper till med att rutscha ner veden in i pannrummet på din rutschkana istället. Vi kan tävla tillbaka till huset.
Jag gjorde som mamma ville, men jag tog ett vedträ i handen och bar den på väg tillbaka till huset. Jag lät med vilje mamma vinna. Jag såg hur mamman gick runt huset till pannrumsfönstret, mot vilket pappa skjutsat ner min rutschkana av plåt. Långsamt gick jag mot pappas nya bil. Han hade köpt den veckan innan. Jag höjde handen, handen som jag höll vedträt med. Jag såg mig omkring. Det fanns ingen i närheten. Jag tog chansen och slog vedträt mot bilens ena stänkskärm. Jag tänkte på pappas orättvisa. PANG. Jag tänkte på min brors kommentar om att jag var liten. PANG. Jag tänkte på hans hånfulla leende. PANG.
- VAD HÅLLER DU PÅ MED?
- Inget.
-Vad gör du med min bil?
På pappas nya fina bil fanns nu tre nya fina bucklor.
- Du må vara liten, gumman. Men stark är du i alla fall.
Pappa insåg nog varför jag hade drämt till bilen.
- Vill du åka på traktorvagnen när vi ska åka och hämta hem mer ved? sa pappa och log snett.
